Death by water

Sitter just nu på min balkong på Södermalm i Stockholm och tänker tillbaks på tre intensiva veckor som egentligen slutar med söndag kväll. Går händelserna i förväg när jag konstaterar att uppsatsskrivandet har gått bra och att det till slut gick vägen.

Den sista tiden i Hong Kong var mest omtumlande. Att sammanfatta tre intensiva veckor är varken roligt eller särskilt givande. En del av mig vill skriva i a till ö, en annan strunta i b till ä och en tredje ta a, n, r och ö. Halva alfabetet motsvaras vilket fall av en ackumulerad arbetsbörda både från studierna i Hong Kong och uppsatsskrivandet hemifrån; något som kan närmast liknas vid en dubbel tentamensperiod vid KTH för er som kan relatera till det. Kläm in en resa till Beijing, avslutningsmiddagar, administrativa sysslor samt packning och städning så har vi min sista tid i Hong Kong.

Det klassiska ordspråket om eld och aska är oerhört välpassande vid en beskrivning av vad jag kom hem till: en veckas färdigställning av uppsatsen, presentation av denna samt att påbörja mitt nya bankjobb.

Tänkte passa på att ”tacka” er som läst min blogg. Ni har säkert fått ut mer av den än vad jag fått så det borde närmast vara ett omvänt förhållande.

Rör mig snart ner mot Södermälarstrand för att ta ett par foton av Stockholm Marathon, de borde vara där om en 20 minuter. De sista orden jag skriver är inte särskilt väl valda, och det är inte ens jag som författat dem. Och för att de verkligen skall bli de sista orden måste jag berätta att de är författade av den emo-tjej som satt bredvid mig på planet hem från Hong Kong. Hon tycker det mesta är jobbigt och med dålig hy och svart hår tillägnar hon mig, den jobbiga bredaxlade killen som tar upp två armstöd, en dikt med namn: Death by water.