Jag saknar illusionen om att vad som helst kan hända en

Oftast har en ramlat ut; det är tur för annars har jag svårt att höra den. Jag pratar såklart om en öronpropp och en väckarklocka. Vad klockan är varierar, beror på kvällen innan, men aldrig efter 10. Inte nu längre. Jag har börjat gå till gymmet, går till sängs före 2 och går upp före 10. Det är vardag. Tyvärr har vädret också stabiliserats. Vi pratar 20-26 grader, sol och inte allt för fuktigt i luften. Något säger mig att det här är den bästa tiden -- rent klimatmässigt. Det hade inte varit ett problem om det inte var för att min vardag, den jag kryptiskt beskrev några rader ovan, hade gjort sig påmind.

Sitter och skriver. Skriver C-uppsats, PM och case-lösningar. Sen måste jag börja plugga på riktigt. Ska inte tråka ut er, eller mig själv, genom att skriva om skolarbeten. Men det är tråkigt. Jag vill kasta mig ut i en pulserande stad; vända runt det hörn som ser mest lockande ut -- utforska, möta och upptäcka. På nätterna är det 20-22 grader varmt. Det är skönt -- då slipper man ta med sig en tröja om man spenderar hela dagen i stan.

Istället sitter jag inne och börjar meningar med ››men‹‹, lyssnar på popsnören som sjunger falskt och när jag har ledsnat på det går jag till gymmet. Jag säger som Håkan Hellström sjunger: ››Jag saknar illusionen om att vad som helst kan hända en‹‹.