Något hemskt

Jag ska dela med mig av något hemskt. Har under hela dagen haft svårigheter att koncentrera mig -- mina tankar svåra att fokusera och ge form. Det började i natt; jag drömde en osammanhängande och vanebildande dröm. Ingen mardröm just då men den har växt till sig under dagen och nu står den på sin spets.

Hur vi hamnade där det vet jag inte -- jag och någon annan. Någon föreslår Debbie, jag säger ››förmodligen‹‹ men jag vet inte säkert, och sedan berättar jag drömmen vidare. Det har nämligen inte med handlingen att göra, vem jag var där med. Tänk er Indien, antagligen norrut i trakterna av Himalaya, och det är morgon. Har precis gått ut ur den stuga vi - jag och denne någon - spenderat natten i för att sträcka på mig. Kommer av någon anledning direkt ut på ett bräckligt daggvått halmtak men ej heller detta har något med handlingen att göra. Jag blir matad av bilder av omgivningen; morgondimman har precis lättat och lämnat efter sig ett grått fuktigt landskap. En djup spricka separerar två trädbevuxna och grönklädda klippsidor; från den sida jag står ser jag tydligt över till den andra.

Det är tyst. Sånär som på lite boskap som planlöst vandrar omkring på gården är jag ensam. På andra sidan ser jag ett äldre par; en kvinna i traditionell indisk sari och en man svept i ett ljusblått tyg, de håller varandra i handen. Kvinnan går två steg före mannen och med små nätta steg navigerar hon längs berget. De har förmodligen utfört sina morgonbestyr och är påväg tillbaks till sin by.

Nu kommer den andra personen ut ur stugan; jag tänker precis ta upp kameran och ler lekfullt men jag säger inget. Istället blir jag kall, känner hur verkligheten strömmar in i mig när jag hör ett skrik. Kvinnan har tappat fotfästet och börjat glida längs det branta stupet. Allt händer väldigt fort och utan kontroll. Mannen som måste tappat henne slänger sig efter men missar och tappar själv fotfästet. Hon kämpar liggandes platt mot den hala bergväggen, mot ett grepp som inte tycks finnas. Han hade aldrig någon chans. Jag ser det ljusblå tygstycket fångas av vinden samtidigt som han träffar en klippavsats några meter längre ner. Luften slås ur kroppen varpå den i en hög fart kastas ner mot djupet. Skriken från kvinnan studsar mellan klipporna. Mannen skrek aldrig, det enda ljud han gav ifrån sig var ett gutturalt läte då ryggraden krossades mot klippan och luften pressades ut ur lungorna. Kvinnan tappar kort därefter greppet och faller handlöst ner mot det öde som för bara några sekunder sedan mött hennes man.

Tempot i drömmen avtar. Tystnaden kommer omedelbart tillbaka. Kvinnan jag spenderat natten med gråter; obehagligt uttryckslöst och stillsamt. Jag känner ingenting. Det är nog det som stör mig.

Jag vaknar.